Det är bäst att börja med att redogöra för människan och världen runt henne. Enligt existentialisterna är människan utkastad i en värld som hon inte förstår, en absurd värld. Det är en värld som saknar inneboende värden och meningar. Någon gud finns inte utan vi kan bara förlita oss på oss själva. Eftersom Gud inte finns, finns det heller ingen som har gett världen någon innebörd. Den mening och de värden vi eventuellt finner i världen är vår egen uppfinning. Det är människan ensam som ger saker och ting sin innebörd, människan har gett ordet Gud en plats i det mänskliga språket som ett utryck i sin tankesfär med en viss innebörd, och inte tvärtom.
Tingen saknar medvetande, vilja och frihet och detta är något konstant, det vill säga ett vara-i-sig. Det innebär även att tingen är helt underkastade orsak och verkan.
Det är annorlunda med människan. För det första är människan inte skapad för någonting, utan hon har utvecklats under en längre evolutions process. Varför vet vi inte och kan inte heller få reda på det. Den värld vi lever på och i skulle klara sig utan människan. Dessutom är människan medveten och beroende av faktorer som omger henne.
För en sak spelar det ingen roll om den står i ett skåp eller på ett bord eller rent utav på en soptipp, den är lika mycket en sak för det. Människan förhåller sig till omgivningen och kan både förändra och förändras av omgivningen. Hon behöver inte finna sig i att sitta i ett skåp utan kan ta sig ur det. Människan kan alltså ersätta det varande (att vara i skåpet) med ett intet (att inte vara i skåpet). Det är denna egenskap som ger människan en särprägel gentemot tingen. Detta sätt att förhålla sig till världen kallas för vara-för-sig, vilket man även kan kalla människans medvetande. Människan har alltså både ett vara-i-sig och ett vara-för-sig. Detta ger människan en särställning i världen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar